Vi sitter i en avskavd
sammetssoffa som luktar mögel. Katja säger att den antagligen har loppor, jag
säger att det är mer rimligt att det är vägglöss.
Vi möter Eva på Restaurang
Möllan, rullar cigaretter som om vi inte bryr oss när vi egentligen suttit hemma
och övat i timmar för att få dem så raka och smala som möjligt. Vi pratar om
att det är så mycket bättre med hemmarullade cigaretter för att de inte alls
innehåller lika mycket toxider och ägnar inte en tanke åt att barn som jobbar
på tobaksfälten ändå dör. Allt för imagen.
Vi vill leva liv som ska spela
roll, vi är så rädda för att dö bortglömda, att allt ska vara förgäves. Men
allt är fejk. Vi köper blommor för 39 kr på ICA Maxi, sätter in dem i vår etta
på Möllevången där vi leker att livet är hårt trots att det är en bostadsrätt
som min mamma köpt åt mig. Vi lagar storkok på linsgryta två veckor innan den
tjugofemte för vi har inga pengar kvar av lönen, vi är så fattiga. Men egentligen har vi 100 000 var på sparkonton som våra
respektive föräldrar satte upp för oss när vi var nyfödda. Vi spenderade 2000
kr på Myrorna vid triangeln. Det kostar en del att se fattig ut, men kläderna
är ju second hand, vi bidrar ju i alla fall inte till att förstärka de
kapitalistiska strukturerna som redan hetsar oss att köpa nya kläder hela tiden,
försäkrar vi varandra medan vi googlar om niketracksuits är cultural
appropriation på våra iphones. Det är inne att ha en spräckt skärm, inne att
vara totalt ärlig med hur fruktansvärt misärdeprimerad du är, det är ute att
vara rolig på twitter. Malmö är det nya Stockholm. Vi kommer ju inte bli
skjutna, vi är ju vita laglydiga medborgare. Vi jobbar ju på något veganskt kafé
och tar bara MD på helgerna.
- Jag har hört att tjack börjar bli trendigt
igen, säger Katja och tar ett bloss på sin cigarett.
Vi vill så gärna bli erkända,
vi ska bli designers, författare, konstnärer. Vi har alla drömmar och vet
att chansen att vi lyckas ligger på 2 %, men vi tror alla att vi är de där två
procenten. Är det verkligen möjligt att vi kommer misslyckas, börja jobba på
närlivset? Vi har inte råd att läsa någon dyr utbildning för att bli något
”riktigt”, allt CSN har lagts på olika folkhögskolor runt i landet där vi mest
druckit folköl och rökt hasch.
Jag beställer svart bryggkaffe
istället för cappuccino, för då hade jag behövt ta havremjölk och det kostar
5kr extra. Jag tycker inte om smaken av havremjölk men vanlig mjölk är inget
alternativ och tydligen är sojamjölk lika dåligt för miljön som allt annat.
Många bäckar små, som Algot
brukar säga.
Algot och Katja pratar inte
med varandra längre efter att han kom i henne utan att be om tillåtelse
först. Katja säger att det är det mest kränkande hon varit med om. Algot ryckte
på axlarna och jag mumlar försiktigt bara att ”man måste ju vara lite medveten
om sitt privilegie om man har en dick”.
Katja skriker och är vild,
visar brösten för främmande män på stan och frågar om de känner sig offended.
Är det bara för att hon är en svart kvinna i så fall? Jag är alltid tyst vid
sidan av. Håller med alla, rädd att trampa någon på tårna. Livrädd att göra
fel, tycka fel, inte vara feministisk nog. Eller vara felaktigt feministisk.
Jag
retweetar rasifierade rullstolsburna 14-åriga flickor med hijab och en
välgrundad feministisk analys för att visa att jag lyssnar
på alla minoriteter, redo att ge plats åt någon som har tolkningföreträde. Jag
ber om ursäkt innan jag lägger ut någonting någonstans, för de är alltid någon
jag glömmer inkludera.
När jag lägger mig för att sova om kvällarna mår jag illa.
Vi är alla en fasad, en illusion. Vi är alla så bombsäkra på att vi har rätt
att vi inte tar hänsyn till någon annans åsikter. Vi diskuterar alla politik.
Eller gör vi? Är det verkligen en diskussion när vi alla alltid håller med
varandra. Innan skrek vi att framtiden var rosa, stavade Gudrun Schyman GUD-run
istället, men sen sa någon att Vänsterpartiets feministiska agenda var mer
inkluderande, och att FI dessutom bara är ett enfrågeparti, och det kommer ju
aldrig funka. Och jag suckar men håller med och byter ut min rosa FI-pin på min
svarta Kånken mot ett rött V. Nu skäms jag över den när jag ser Katjas badge
med hammaren och skäran. Aldrig tillräckligt radikal.
Och jag har ångest över att jag
vill lyckas. Ångest över att om jag hade fått välja mellan att själv få min konst
utställd eller låta en utsatt kvinna från Mongoliet ställa ut, hade jag alla
dagar valt mig själv. Inte för att jag någonsin skulle säga det till någon. Den
vita mannens sorgsna misslyckanden hade jag kunnat kalla min utställning. Katjas
röst i huvudet: Du vann världens lotteri, inte nog med att du har kuk men den
är även en jävla mayo-dick också. Och jag skrattar med och säger urskuldande
att ”jag veeeet”. Ibland vill jag också hata män. Vill vara kvinna, vill vara
svart, vill förstå styrkan i hatet mot förtryckaren.
Jag tror enda anledning till
att Katja hänger med mig är att jag är gay.
Vi går runt på stan för att
hitta den mest fotovänliga platsen, med den rätta råa känslan men helst med
något snyggt graffiti i någon pastellfärg i bakgrunden. Kläder som är för
kalla, Katja har smink som säkert kostat tusenlappar, men smink är också ett
feministiskt statement nuförtiden. Vi redigerar i timmar för att få det
att se ut som att vi inte ens redigerat. Tusen bilder med minimalistiska förändringar
i poserna.
”Är den här snyggare, är den
här snyggare?” Bläddrar fram och tillbaka mellan två identiska foton.
”Den första”, ut på instagram,
tusen likes på en halvtimme.
Vi har aldrig satt foten i
Rosengård, var båda märkbart nervösa utan att nämna det när vi tog bussen
till Kroksbäck för en hemmafest. Vi visar tyst upp våra svenska pass när vi ska
hem från ravekvällar i Danmark.
”Köpenhamn är som ett litet
skandinaviskt Berlin”.
Varför jämför man alltid alla
städer med Berlin? Berlin är äckligt och smutsigt. Berlin är hektiskt och tusen
gånger värre än någon annan stad. Vi håller alltid käften i passkontrollen. Sen
grälar vi högljutt på Öresundståget om hur för jävligt det är att detta
rasistiska jävla skit fortfarande pågår. Vi är dubbelmoralens förkämpar.
