söndag 28 oktober 2018

Ishavssallad och limonad


En inrökt doft.

Ta på er era fulaste kläder, ta på er det som behöver tvättas.

Farfar får ha haklapp när han äter och tuggar alltid med öppen mun, vi har lärt oss att inte titta på honom. Man tappar aptiten då.

Mackor med ishavssallad och farmor som kallar all läsk för limonad, det är så hon säger på sin breda skånska, limonad inte lemonad. Farmor som stavar och ock, som uttalar broccoli bråCOLLI.

I farmors kök är ljuset alltid dovt, som om lysrören ovanför diskbänken är på väg att gå sönder. Det är alltid höst hos farmor, även på sommaren. Möblerna är tunga, kökssoffan borde vara i en sommarstuga, den passar inte in.

Tallrikarna i glas är framdukade, mönstrade som stora löv. Hos farmor äter jag alltid macka med ishavssallad. Jag älskar ishavssallad, det äter jag bara hos farmor. Och jag dricker limonad. Vi säger inte så mycket till varandra, vi sitter nästan bara tysta. Kanske frågar pappa farmor något men jag lyssnar inte.

Jag har mina fula kläder på mig. Farmor ser mig bara i mina fula kläder. Ta nu på er de kläder ni bryr er minst om, säger alltid mamma innan vi åker till farmor. Det är knappt att den ingrodda rökdoften går ur efter en tvätt.

Först mår man illa när man kommer in till farmor, men när det är dags att äta mackan med ishavssallad har man vant sig så pass vid doften att man inte ens lägger märke till den. På golvet ligger en matta i vävd plast. Jag tycker mattan är äcklig, jag tycker de tunga möblerna är äckliga, jag tycker vinden och dropparna som hamrar på köksfönstret är äckliga. Jag är rädd att jag ska börja tycka ishavssalladen är äcklig den med.

Det är höst, det är regntungt, alltid. Eller så är det kanske mars, farmors födelsedag, vi träffas oftast när någon fyller år.

Möbler som är tunga, det ligger en tyngd i och över hela lägenheten, hemmet, som om taket försöker pressa ut oss, som om taket är en disktrasa fylld med vatten som samlar regn och det droppar ner på våra axlar där vi sitter runt köksbordet.

Farmor som brukade vara lite mullig som nu är så smal och så mycket kortare än jag men som ändå kallar mig för ”sin lilla flicka”.

Farfar som dog och jag som grät och sa till pappa i telefonen att jag vet ju ingenting om honom, var han ensambarn? Vad jobbade han med? Sa han ofta att han älskade dig? Han dog på första maj, arbetarklassens hjälte. Jag har aldrig besökt hans grav. Jag vet inte var den är. Farmor som jag inte heller vet något om. Varför frågar jag henne inte?

Jag och min syster som sitter på farfars träningscykel inne i tv-rummet och låtsas att det är en husbil som vi kör. Hos mormor och morfar fanns ett helt rum med kritor och leksaker, spel och barnböcker. Hos farmor och farfar fanns träningscykeln. Och hundratals porslinsfigurer, men de var inte till för att lekas med.

Farmor som lär mig virka.

Farmor och farfars hund Asta som aldrig ville kela med en. Den var så tråkig.

Gammelmormor Greta som egentligen var gammelfarmor Greta men vägrade kallas det för hon var ju mormor till pappa, hur kunde hon helt plötsligt vara gammelfarmor då. Greta som skällde på mig och Clara för att vi lekte med farmors plastblommor, ett krasande ljud när man tryckte ner dem i den där märkliga fyrkanten som höll blommorna upprätta. Vad var den gjord av? 

Gammelmormor Greta som dog och jag som blev glad för att jag tyckte hon var elak, jag sjöng högt på begravningen och prästen berömde mig efteråt.

Jag och morfar åkte hem till honom och mormor på Linero efteråt och jag iscensatte begravningen igen på deras vardagsrumsbord. Jag och morfar läste ur bibeln. Mamma säger i efterhand att jag bearbetade döden men jag var bara glad att hon var död. Glad att jag fick leka med farmors plastblommor igen.

Tältsängarna jag och min syster sov på. I tv-rummet. Bredvid träningscykeln. Jag var inte gammal sista gången jag sov hos farmor och farfar.

Clara jobbade på sjukhuset natten farfar dog. Pappa sms:ade henne och hon gick ner och kollade på honom. Som ingenting. Bara kollade. Sa att han var blek. Att han var död. Clara är van vid att se döda kroppar.

Utanför köksfönstret en höststorm som aldrig slutar och innanför en farmor som luktar rosa blend. På hennes arga möbler sitter jag och äter mackor med ishavssallad på tallrikar av glas medan fötterna äts upp av mattan i plastvävnad. Mackor med ishavssallad kryddade med aska från farmors rosa blend.

Farfar var alltid glad. Även när han nästan var död. Jag besökte honom med pappa när han låg på universitetssjukhuset. Han såg ut som min pappas bror. Hans ansikte hade alltid haft en fyrkantig form, nu var det kantigt på ett annat sätt. Han höll min hand. Det kändes märkligt, jag minns inte om vi har hållit hand förut. Jag försökte komma på om vi någonsin kramat varandra ordentligt, om han någonsin sagt till mig att han älskade mig. Jag kunde inte komma ihåg och det gjorde mig inte så mycket.

När vi skulle gå började han sjunga på en snapsvisa. Mina tårar var redan i min hals. Jag har alltid haft så nära till känslorna. Det var helt fel, helt fel läge farfar. Men det var ändå precis rätt. Så var kanske farfar. Fel men rätt.

Farmor berättade för mig att hon går till minneslunden där han är begraven varje vecka. En dag hade hon sagt ”Bengt, om du hör mig ge mig ett tecken” och en liten fågel hade flugit ner och satt sig bredvid henne på bänken. Hon berättade att det blivit en vana för dem att sitta bredvid varandra.

Men farmor är kvar. Farmor har ett förslutningsbart askfat i röd plåt som hon tar med sig när hon går ut för att röka. Hon är tyst. Försiktig. Pappa har berättat att hon brukade slå honom när han var liten. Om han var stygg.

Hos farmor har man ishavssallad på mackorna. Limonaden i glaset. Hunden dog för många år sedan. Jag undrar om farmor känner sig ensam. Jag undrar om rökdoften någonsin kommer släppa från väggarna. Kanske blir det hennes eftermäle. Det hon lämnar kvar när det är hennes tur att dö. Kommer de bränna dig med, förpacka dig i en urna? Och sprida dig i lunden där farfar ligger? Kommer jag sitta på bänken där du brukar sitta?

Hos farmor är man ful, man är alltid sitt fulaste. Släng kläderna efteråt, döden har satt sig i dem, döden griper tag i ens tyger och suger sig fast i dem som blodiglar.

Hos farmor äter jag ishavssallad och dricker limonad. Döden kan inte tränga sig in det. Den kan sitta bredvid mig på kökssoffan som är så tung att golvet snart går sönder och den kan ligga på den vävda plastmattan och kittla undersidan av mina fötter. Men döden kan inte tränga sig ner i glaset med limonad. Farmor kallar all läsk för limonad.