12/5 - 2021

det är maj mot förmodan. man börjar alltid i en årstid. jag spiller havregrynen och zoegas mollbergsblandning på köksgolvet när jag ska fylla på burkarna. böjer mig  på knä för att torka upp. frusen där som i bön. åt mig kan man skratta.

nu kan man sova naken med fönstret öppet, jag gör det. det är som en present till min kropp. så sällan jag låter den vara. mina tröjor går alltid nedanför höften. en blekgrå förtröstan.

jag har ett hjärta som alltid vill ut ur mig. det är ingen muskel det är en apparat, outtröttligt. jag dukar under inför dess ihärdighet. vad händer om jag inte hinner med, har tanken aldrig slagit dig?

12 000 steg med gustav i pildammsparken. där, magnolian, den chockar mig och jag vrider mig bort från den. vill inte bli tagen av naturen, den mästrar mig, är bättre än något jag någonsin kan åstadkomma. jag avundas dens förmåga, att tillåta sig tappa för att sedan växa upp. jag kan aldrig låta mig göra något sådant. jag vill vara utan ansvar. 

att vara kvinna är ett görande. det är performativt. att vara kvinna är att skapa att skriva att i den innersta kärnan vara motsatsen till ljummen. bredvid hjärtapparaten finns lågan. 

att vara kvinna är att unna sig tre små choklad på lidl ett vitt, ett mörkt ett mjölkchoklad. att vara sammansatt, att baka ett bröd, att hälla mörk sirap över havregrynen göra granola. att vara kvinna är att köpa en poster, antingen på moderna eller på malmö konsthall.

att vara agnes-kvinna: försöka spränga gränsen, provocera fram en reaktion, ibland vara elak, att avsky att vara elak. vara för stor, vara för liten, vara för gapig, bli för sedd.

drömmen om att inte ha ett ansikte, inte ha en kropp varvas med drömmen om att bara vara kroppslighet. insikten om min banalitet. 

jag läser högt för gustav på bänken i pildammsparken. snart sätter fontänerna i mitten av dammen igång. jag tänker att de vill att jag ska sluta, vill tysta mig. jag fortsätter läsa. allt blir oklart och liksom nedsulat med en skånsk dialekt. det vackra lämnas alltid med en fadd eftersmak. även det korrekta känns feluttalat. 

om jag äger min morgon kan jag göra något av hela dagen. de är ändå ganska milda nu. 

kvinnan är en installation, ett görande, ett performance. jag kan inte släppa det!!! könet är förbi men kvinna är inte kön längre. den kvinnliga grotesken handlar om att göra ett spektakel av sig själv. mary russo talar om det. hon talar om risken med det. 

kvinnan är grotesk

spektakulär

i utklädningslådan på maskerad iförd en mask i rödrosarandigt velourtyg med blanka irrögon som stirrar för länge och för intensivt

munnen det stora hålet GAPET svälj svälj SVÄLJ något värdsligt

en sådan man vänder blicken bort från men sneglingsblicken söker sig ständigt tillbaka.

det handlar om att inte få nog

att vara styrd av begäret.

jag ligger mittemot mamma i soffan. hon är en sådan som klagar men som gör det med hjärta. berättar i detalj, när de träffar henne säger de: jag förstår varför du är som du är. jag vill säga till dem hur fel de har, att jag nog trots allt är mig själv. men vem skulle det nu vara?

en lukrativ tanke, en tonårig ton. vad är nu detta för spe! 

jag ska titta på en film, jag ska hänge mig åt något. 

8/5 - 2021

Nu har jag bestämt mig för att jag är här. Och för att "Georgien" är min nya font. Tacksamt rund i kanterna. 

Så här är dumdagarna: repetetiva, iskalla. Långt ifrån välvilliga. Att ha vinterjacka i maj känns som att ge upp utan att ens försöka. 

Jag kokar kaffe fyra koppar, häller det i termosen och fyller på med mjölk. Spiller på bordet för termosen är kass. Inköpt på lagerhaus förra sommaren i ett försök att skapa en identitet. Sånt går alltid åt helvete. Jag är glad att jag är en människa som gör grejer. Som kollar upp information, en samlare, letar priser, fundersam på kammaren och sedan gör jag det bara. Uppvuxen med mammans favoritord DISCIPLIN i nacken. Håret ställer sig på ända. 

Detta att känna sig något förlorad. Det är jag, men det är också the year of self reflection PART TWO. Att se sig själv som en växt som behöver ympas. Hitta grenarna med virus och klippa innan de når rötterna. Rötterna är viktiga, men de är också främst en grund, bygga på stora PROJEKTET KVINNA. 

Man får titta ner! Världen ligger åt ALLA håll, den är grön blå gul rosa. Det är detta att öppna ögonen - uggggh. Tunglocken, dumlocken. 

Jag har blivit en äcklig citatmaskin. Spott spott spott. Så kommer de, klyschorna, rinnande ur munnen som nedkladdade slemmiga pistolkulor. Är det detta som är att bli tjugosex - att inse att klyschorna är sanna? Holy fock! Det är insikt att greppa tag i, och kan man spara sig skammen tror jag att man kan lära sig (mycket) litegrann. Ett 5-minutes lifehack.

What doesn't kill you makes you stronger, fast oironiskt. Det är så att man ryser (lika delar epifani och skam).

Om april är den grymmaste månaden, vad är inte maj då? BESVIKELSEN. Jag är en liten kvinna, en del av grotesken men livrädd för folk ska anse mig äcklig. Sådant går inte ihop!! En sak är säker och det är att Malmö är den fulaste staden, speciellt i regnet. Den vill ingen väl. Dirt City, Gulag Amor, lilla BabyGirl (jag) tung och stundtals ilsken. The Year of Self Reflection haha, självinsikten skrattar åt min goda tanke. 

Nå, nå. Kroppen är kajko. Rädd av tanken att mina hjärnhalvor kommunicerar utan min tillåtelse, känner mig förrådd av en insida (min egen dvs). 

Nu ska jag lägga av, lösa ett korsord dricka kaffet. Åka tåg. Tänka på KVINNOKÖNETS TOTALA UNDERKASTELSE. 

Välkomna till dagboken/undergången/ubåten

 

Ishavssallad och limonad

En inrökt doft.

Ta på er era fulaste kläder, ta på er det som behöver tvättas.

Farfar får ha haklapp när han äter och tuggar alltid med öppen mun, vi har lärt oss att inte titta på honom. Man tappar aptiten då.

Mackor med ishavssallad och farmor som kallar all läsk för limonad, det är så hon säger på sin breda skånska, limonad inte lemonad. Farmor som stavar och ock, som uttalar broccoli bråCOLLI.

I farmors kök är ljuset alltid dovt, som om lysrören ovanför diskbänken är på väg att gå sönder. Det är alltid höst hos farmor, även på sommaren. Möblerna är tunga, kökssoffan borde vara i en sommarstuga, den passar inte in.

Tallrikarna i glas är framdukade, mönstrade som stora löv. Hos farmor äter jag alltid macka med ishavssallad. Jag älskar ishavssallad, det äter jag bara hos farmor. Och jag dricker limonad. Vi säger inte så mycket till varandra, vi sitter nästan bara tysta. Kanske frågar pappa farmor något men jag lyssnar inte.

Jag har mina fula kläder på mig. Farmor ser mig bara i mina fula kläder. Ta nu på er de kläder ni bryr er minst om, säger alltid mamma innan vi åker till farmor. Det är knappt att den ingrodda rökdoften går ur efter en tvätt.

Först mår man illa när man kommer in till farmor, men när det är dags att äta mackan med ishavssallad har man vant sig så pass vid doften att man inte ens lägger märke till den. På golvet ligger en matta i vävd plast. Jag tycker mattan är äcklig, jag tycker de tunga möblerna är äckliga, jag tycker vinden och dropparna som hamrar på köksfönstret är äckliga. Jag är rädd att jag ska börja tycka ishavssalladen är äcklig den med.

Det är höst, det är regntungt, alltid. Eller så är det kanske mars, farmors födelsedag, vi träffas oftast när någon fyller år.

Möbler som är tunga, det ligger en tyngd i och över hela lägenheten, hemmet, som om taket försöker pressa ut oss, som om taket är en disktrasa fylld med vatten som samlar regn och det droppar ner på våra axlar där vi sitter runt köksbordet.

Farmor som brukade vara lite mullig som nu är så smal och så mycket kortare än jag men som ändå kallar mig för ”sin lilla flicka”.

Farfar som dog och jag som grät och sa till pappa i telefonen att jag vet ju ingenting om honom, var han ensambarn? Vad jobbade han med? Sa han ofta att han älskade dig? Han dog på första maj, arbetarklassens hjälte. Jag har aldrig besökt hans grav. Jag vet inte var den är. Farmor som jag inte heller vet något om. Varför frågar jag henne inte?

Jag och min syster som sitter på farfars träningscykel inne i tv-rummet och låtsas att det är en husbil som vi kör. Hos mormor och morfar fanns ett helt rum med kritor och leksaker, spel och barnböcker. Hos farmor och farfar fanns träningscykeln. Och hundratals porslinsfigurer, men de var inte till för att lekas med.

Farmor som lär mig virka.

Farmor och farfars hund Asta som aldrig ville kela med en. Den var så tråkig.

Gammelmormor Greta som egentligen var gammelfarmor Greta men vägrade kallas det för hon var ju mormor till pappa, hur kunde hon helt plötsligt vara gammelfarmor då. Greta som skällde på mig och Clara för att vi lekte med farmors plastblommor, ett krasande ljud när man tryckte ner dem i den där märkliga fyrkanten som höll blommorna upprätta. Vad var den gjord av? 

Gammelmormor Greta som dog och jag som blev glad för att jag tyckte hon var elak, jag sjöng högt på begravningen och prästen berömde mig efteråt.

Jag och morfar åkte hem till honom och mormor på Linero efteråt och jag iscensatte begravningen igen på deras vardagsrumsbord. Jag och morfar läste ur bibeln. Mamma säger i efterhand att jag bearbetade döden men jag var bara glad att hon var död. Glad att jag fick leka med farmors plastblommor igen.

Tältsängarna jag och min syster sov på. I tv-rummet. Bredvid träningscykeln. Jag var inte gammal sista gången jag sov hos farmor och farfar.

Clara jobbade på sjukhuset natten farfar dog. Pappa sms:ade henne och hon gick ner och kollade på honom. Som ingenting. Bara kollade. Sa att han var blek. Att han var död. Clara är van vid att se döda kroppar.

Utanför köksfönstret en höststorm som aldrig slutar och innanför en farmor som luktar rosa blend. På hennes arga möbler sitter jag och äter mackor med ishavssallad på tallrikar av glas medan fötterna äts upp av mattan i plastvävnad. Mackor med ishavssallad kryddade med aska från farmors rosa blend.

Farfar var alltid glad. Även när han nästan var död. Jag besökte honom med pappa när han låg på universitetssjukhuset. Han såg ut som min pappas bror. Hans ansikte hade alltid haft en fyrkantig form, nu var det kantigt på ett annat sätt. Han höll min hand. Det kändes märkligt, jag minns inte om vi har hållit hand förut. Jag försökte komma på om vi någonsin kramat varandra ordentligt, om han någonsin sagt till mig att han älskade mig. Jag kunde inte komma ihåg och det gjorde mig inte så mycket.

När vi skulle gå började han sjunga på en snapsvisa. Mina tårar var redan i min hals. Jag har alltid haft så nära till känslorna. Det var helt fel, helt fel läge farfar. Men det var ändå precis rätt. Så var kanske farfar. Fel men rätt.

Farmor berättade för mig att hon går till minneslunden där han är begraven varje vecka. En dag hade hon sagt ”Bengt, om du hör mig ge mig ett tecken” och en liten fågel hade flugit ner och satt sig bredvid henne på bänken. Hon berättade att det blivit en vana för dem att sitta bredvid varandra.

Men farmor är kvar. Farmor har ett förslutningsbart askfat i röd plåt som hon tar med sig när hon går ut för att röka. Hon är tyst. Försiktig. Pappa har berättat att hon brukade slå honom när han var liten. Om han var stygg.

Hos farmor har man ishavssallad på mackorna. Limonaden i glaset. Hunden dog för många år sedan. Jag undrar om farmor känner sig ensam. Jag undrar om rökdoften någonsin kommer släppa från väggarna. Kanske blir det hennes eftermäle. Det hon lämnar kvar när det är hennes tur att dö. Kommer de bränna dig med, förpacka dig i en urna? Och sprida dig i lunden där farfar ligger? Kommer jag sitta på bänken där du brukar sitta?

Hos farmor är man ful, man är alltid sitt fulaste. Släng kläderna efteråt, döden har satt sig i dem, döden griper tag i ens tyger och suger sig fast i dem som blodiglar.

Hos farmor äter jag ishavssallad och dricker limonad. Döden kan inte tränga sig in det. Den kan sitta bredvid mig på kökssoffan som är så tung att golvet snart går sönder och den kan ligga på den vävda plastmattan och kittla undersidan av mina fötter. Men döden kan inte tränga sig ner i glaset med limonad. Farmor kallar all läsk för limonad.

jag kan berätta

Jag kan berätta att jag ibland drömmer att jag blir kidnappad om nätterna av en gammal gumma som enbart vill hålla en vaggande i sin famn och gråta för att sedan tryggt bädda ner mig i min säng i gryningen. I en sådan famn sover man taggigt.
Jag kan berätta att jag känner mig otillräcklig på många sätt, att jag enbart arbetar och det enda jag har att berätta handlar om mitt arbete. Är det att växa eller förlora sig själv lite. (ps har så hög musik att jag inte hör vad jag skriver eller kan graspa vad jag tänker)
MEN.
Jag kan berätta att himlen var vacker igår natt. Att detta kanske blir ett vykort till någon som jag en gång kände och som jag tyckte om. Den var rosa, himlen, och min morfar stod på balkongen och höll en skuggande hand över ögonen och jag frågade honom vad han gjorde och han sa att han kollade på siluetten av en fågel som inte rört sig på flera minuter. Sen berättade han om hans danska brevvän som hälsade på honom när han bodde i Malmö. Han berätta att han åkte till Köpenhamn för att hälsa på honom efteråt, att hans mamma hade packat ner massa mjölk och smör och choklad för att danskarna inte hade det så bra. Han berättar att hans danska brevvän tar med sina två systrar och min morfar på bio där de ser Bambi och min morfar kan inte hjälpa att han gråter och skäms och han försöker dölja tårarna med handen lite likt hur han nyss höll den när han tittade på fågelsiluetten.

Jag kan berätta att jag känner mig förvirrad och vilsen och rädd och aningen förlorad. Har ett skoskav i magen som retar mig. Att min kropp känns för stor för min själ, som att jag inte kan fylla ut den ordentligt, inte ta kommando över mig. Ett obehag av otillräcklighet och äcklan. Och ändå är det en så pass ljummen känsla jämfört med det självhat jag känt förut att jag vägrar ta den riktigt på allvar och jag tror det är att göra mig själv en stor otjänst MEN TROTS DET KAN JAG INTE TA MIG SJÄLV I KRAGEN vill bli lyft i nackskinnet och placerad på rätt station eller busshållsplats.

Jag kan berätta mer, men just nu finns det inte mer? Mitt liv är relativt innehållslöst just nu. Men jag kan säga att jag älskar att cykla, nere vid havet där man bara har baddräkten på sig och vinden blåser varmt och skönt och havet är vänligt och omfamnade när man dyker ner i det. Och jag kan säga att jag har börjat ta kvällsdopp och att jag kanske börjat gilla naturen lite mer, men bara en viss sorts natur.

hEJDÅ

komprimerad text

Jag har jobbat måndagtisdagonsdag, med förskoleklassen och jag sa till dem när de klappade min svarta päls, att vet ni? om natten förvandlas jag till en svart björn som springer runt i skogen utanför mitt hus och alla barnen gapade och jag sa shhh det är en hemlighet men de berättade det för alla ändå.
Om kvällarna sitter jag fast på motorvägen till Malmö och mörkret har ätit upp allt så att det enda man kan göra är att blunda. Jag lyssnar på Frank Oceans album channel orange för första gången om och om på repeat. pilot jones, super rich kids, bad religion. Chauffören är irriterad och ropar i högtalarsystemet att han tar gamla lundavägen istället, 1 timme tar det allt som allt från professorgatan till södervärn.
Men det är helt okej för jag gillar känslan av att man är på väg åt ett håll där arbete och ansvar väntar men här på bussen kan jag inte göra någonting. (idag när jag åkte hem lyste solen genom bussfönstret och jag tänkte att jag var med i en film och slöt ögonen och hoppades att någon tittade på mig och blev fascinerad över hur vacker jag var i solljuset).
Jag köpte mannagryn på ica i söndags och nu har jag ätit mannagrynsgröt varje morgon och jag har varit tvungen att gå upp 05.30 med mörkret och tända ljus som håller mig och min gröt och min gråt sällskap. Nä jag är inte ledsen just nu, jag har för mycket att göra för att hinna vara ledsen. Jag ringer till mamma och säger "hej mamma, jag är så sugen på bakad potatis med skagenröra kan vi inte göra det snart" och jag ringer till moa och vi snackar i sisådär 1 timme plusminus och jag snackade med gustav i måndags och han väntade på centralstationen på någon och jag snackade med min syster igår och hon sa du hade ringt och ja sa ja jag fick för mig att mamma hade dött men det hade hon inte och hon sa nä det är klart att hon inte är död och ja sa nä hon hade bara glömt att ta med sig mobilen. Jag pratar med alla.  Och nu ringde mamma precis och jag sa hallå mamma innan jag glömmer det, skulle jag få din gamla brödrost? och hon säger ja. Jag älskar att prata i telefon, jag kan prata med dig i flera timmar, ibland har man bara telefonen på högtalare och säger ingenting på tio minuter och tänker inte ens på det.
När solen går ner vid fyra blir jag ledsen och känner mig bestulen på dagen och jag tänker på när det var vinter i lissabon och man bara sa nä nu orkar jag inte vara ledsen mer ska vi äta på fiskrestaurangen ikväll? Och så gjorde man de och inte behövde man planera om hela sin månadsbudget för det. Men varje morgon går ju solen upp igen och jag äter min mannagrynsgröt och häller ibland lite kardemumma i kaffet för att det smakar mysigt och jag tänder ett blockljus då och då och det är ju ändå ett ganska trevligt liv tänker man.

September

Hej blogster!
Hoppas allt är bra med dig. Jag mår sådär. Skriver hemtenta. En litterär analys. Jag skriver en mening, suddar ut den, storgråter, ringer till mamma och lyckas hulkande få fram att jag är så värdelös så inkompetent och mamma säger nej det är du inte och stryker mig över håret genom telefonen. Sen pratar vi i timmar om vad jag ska skriva och mamma har inte läst kursen men jag lär mig minst lika mycket av att behöva förklara om rysk formalism och främmandegöring och binära motsatspar. Mammor är det bästa som finns, så synd att jag inte vill bli en själv.

Jag jobbar också med barn nu. Är vikarie. Vet ni hur snabbt ett barn kan börja älska en? Ibland räcker det med att man har en lurvig tjocketröja och de kramar om en hårt tills deras förälder hämtar upp dem på fritids. Det är ett ganska behagligt extrajobb. Man mår bra i själen. Inga av barnen bryr sig om vem jag egentligen är eller pratar om mental ohälsa eller om prestationsångest. De vill bara att man ska veva hopprep och rita bilder med tomma ytor de kan färglägga.

Vilken lång månad september var. Kanske den längsta i mitt liv. Men nu är det snart oktober och då kommer Piera och Nicola hit. Det känns så märkligt att jag ska få visa dem hur de ser ut på gatan där jag bor, var jag handlar mina grönsaker, dricker min öl, går på promenader. Jag längtar efter att få höra dem kalla mig för hug-nes. Piera som skrattar så högt när jag imiterar Björk och skriker ECO ECO BRAVA BRAVA och Nicola som lär mig snuskiga italienska låtar av gamla primadonnor.

 

Malmö stad

Malmö stad jag älskar dig.
Inget jobb, inga sysslor. Jag vankar av och an, vaknar av, vaknar an, vaknar sent, vakar över mig själv.
Huvudvärk, trycksvärta, smälter.

Flyttar in i en etta vid triangeln, mår asbra. Trivs i köket, det är där jag sitter nu, Jag dricker mitt kaffe med mandelmjölk i, det har jag aldrig gjort tidigare. Jag säljer kläder från mitt vardagsrumsgolv; första, andra, trejde, SÅLD till damen i den stora blå hatten. 

Jag tatuerar äntligen in konstverk som jag älskar. Planerar mer och mer saker jag måste och vill göra, med vänner, själv. Bråkar med min mamma, säger förlåt till varandra.

Äter kräftor, klättrar i träd. Vi dricker vin, vi hjular hulahula dansar in i natten och får det trevligaste klagomålet av en granne. 

 Lagar kikärtsgryta med quinoa och hälsar på hos Frida, får jag ta en bild av dig i ditt kök? Jag älskar Fridas kök. Söker jobb, får jobb. Tänker på att jag inte jobbat på 3 månader, inte gjort något speciellt i tre månader

Köper en sax på ICA och klipper av mig håret. Lyssnar på grannen ovanför som har pianolektioner. Mamma kommer över och dricker kaffe och äter ostmacka. Hon ger mig en ryggsäck och kramar mig.

Puss jag mår bra, hoppas ni alla andra mår bra<3