torsdag 23 mars 2017

dubbelmoralens förkämpar

Vi sitter i en avskavd sammetssoffa som luktar mögel. Katja säger att den antagligen har loppor, jag säger att det är mer rimligt att det är vägglöss.
Vi möter Eva på Restaurang Möllan, rullar cigaretter som om vi inte bryr oss när vi egentligen suttit hemma och övat i timmar för att få dem så raka och smala som möjligt. Vi pratar om att det är så mycket bättre med hemmarullade cigaretter för att de inte alls innehåller lika mycket toxider och ägnar inte en tanke åt att barn som jobbar på tobaksfälten ändå dör. Allt för imagen.

Vi vill leva liv som ska spela roll, vi är så rädda för att dö bortglömda, att allt ska vara förgäves. Men allt är fejk. Vi köper blommor för 39 kr på ICA Maxi, sätter in dem i vår etta på Möllevången där vi leker att livet är hårt trots att det är en bostadsrätt som min mamma köpt åt mig. Vi lagar storkok på linsgryta två veckor innan den tjugofemte för vi har inga pengar kvar av lönen, vi är fattiga. Men egentligen har vi 100 000 var på sparkonton som våra respektive föräldrar satte upp för oss när vi var nyfödda. Vi spenderade 2000 kr på Myrorna vid triangeln. Det kostar en del att se fattig ut, men kläderna är ju second hand, vi bidrar ju i alla fall inte till att förstärka de kapitalistiska strukturerna som redan hetsar oss att köpa nya kläder hela tiden, försäkrar vi varandra medan vi googlar om niketracksuits är cultural appropriation på våra iphones. Det är inne att ha en spräckt skärm, inne att vara totalt ärlig med hur fruktansvärt misärdeprimerad du är, det är ute att vara rolig på twitter. Malmö är det nya Stockholm. Vi kommer ju inte bli skjutna, vi är ju vita laglydiga medborgare. Vi jobbar ju på något veganskt kafé och tar bara MD på helgerna.
- Jag har hört att tjack börjar bli trendigt igen, säger Katja och tar ett bloss på sin cigarett.

Vi vill så gärna bli erkända, vi ska bli designers, författare, konstnärer. Vi har alla drömmar och vet att chansen att vi lyckas ligger på 2 %, men vi tror alla att vi är de där två procenten. Är det verkligen möjligt att vi kommer misslyckas, börja jobba på närlivset? Vi har inte råd att läsa någon dyr utbildning för att bli något ”riktigt”, allt CSN har lagts på olika folkhögskolor runt i landet där vi mest druckit folköl och rökt hasch.

Jag beställer svart bryggkaffe istället för cappuccino, för då hade jag behövt ta havremjölk och det kostar 5kr extra. Jag tycker inte om smaken av havremjölk men vanlig mjölk är inget alternativ och tydligen är sojamjölk lika dåligt för miljön som allt annat.
Många bäckar små, som Algot brukar säga.
Algot och Katja pratar inte med  varandra längre efter att han kom i henne utan att be om tillåtelse först. Katja säger att det är det mest kränkande hon varit med om. Algot ryckte på axlarna och jag mumlar försiktigt bara att ”man måste ju vara lite medveten om sitt privilegie om man har en dick”.
Katja skriker och är vild, visar brösten för främmande män på stan och frågar om de känner sig offended. Är det bara för att hon är en svart kvinna i så fall? Jag är alltid tyst vid sidan av. Håller med alla, rädd att trampa någon på tårna. Livrädd att göra fel, tycka fel, inte vara feministisk nog. Eller vara felaktigt feministisk. 
Jag retweetar rasifierade rullstolsburna 14-åriga flickor med hijab och en välgrundad feministisk analys för att visa att jag lyssnar på alla minoriteter, redo att ge plats åt någon som har tolkningföreträde. Jag ber om ursäkt innan jag lägger ut någonting någonstans, för de är alltid någon jag glömmer inkludera. 
När jag lägger mig för att sova om kvällarna mår jag illa. Vi är alla en fasad, en illusion. Vi är alla så bombsäkra på att vi har rätt att vi inte tar hänsyn till någon annans åsikter. Vi diskuterar alla politik. Eller gör vi? Är det verkligen en diskussion när vi alla alltid håller med varandra. Innan skrek vi att framtiden var rosa, stavade Gudrun Schyman GUD-run istället, men sen sa någon att Vänsterpartiets feministiska agenda var mer inkluderande, och att FI dessutom bara är ett enfrågeparti, och det kommer ju aldrig funka. Och jag suckar men håller med och byter ut min rosa FI-pin på min svarta Kånken mot ett rött V. Nu skäms jag över den när jag ser Katjas badge med hammaren och skäran. Aldrig tillräckligt radikal.

Och jag har ångest över att jag vill lyckas. Ångest över att om jag hade fått välja mellan att själv få min konst utställd eller låta en utsatt kvinna från Mongoliet ställa ut, hade jag alla dagar valt mig själv. Inte för att jag någonsin skulle säga det till någon. Den vita mannens sorgsna misslyckanden hade jag kunnat kalla min utställning. Katjas röst i huvudet: Du vann världens lotteri, inte nog med att du har kuk men den är även en jävla mayo-dick också. Och jag skrattar med och säger urskuldande att ”jag veeeet”. Ibland vill jag också hata män. Vill vara kvinna, vill vara svart, vill förstå styrkan i hatet mot förtryckaren.
Jag tror enda anledning till att Katja hänger med mig är att jag är gay.

Vi går runt på stan för att hitta den mest fotovänliga platsen, med den rätta råa känslan men helst med något snyggt graffiti i någon pastellfärg i bakgrunden. Kläder som är för kalla, Katja har smink som säkert kostat tusenlappar, men smink är också ett feministiskt statement nuförtiden. Vi  redigerar i timmar för att få det att se ut som att vi inte ens redigerat. Tusen bilder med minimalistiska förändringar i poserna.
”Är den här snyggare, är den här snyggare?” Bläddrar fram och tillbaka mellan två identiska foton.
”Den första”, ut på instagram, tusen likes på en halvtimme.
Vi har aldrig satt foten i Rosengård, var båda märkbart nervösa utan att nämna det när vi tog bussen till Kroksbäck för en hemmafest. Vi visar tyst upp våra svenska pass när vi ska hem från ravekvällar i Danmark.
”Köpenhamn är som ett litet skandinaviskt Berlin”.
Varför jämför man alltid alla städer med Berlin? Berlin är äckligt och smutsigt. Berlin är hektiskt och tusen gånger värre än någon annan stad. Vi håller alltid käften i passkontrollen. Sen grälar vi högljutt på Öresundståget om hur för jävligt det är att detta rasistiska jävla skit fortfarande pågår. Vi är dubbelmoralens förkämpar.
  




10 kommentarer:

  1. waaa!! den här texten rörde runt någonting inom mig.

    SvaraRadera
  2. går på spyken och känner saker av vartenda ord du skriver!!!! creds

    SvaraRadera
    Svar
    1. haha japp spyken fucks up your mind a lot! Stay strong!!!! <333

      Radera
  3. Jävlar, vilken bra text. Herre gud, Ja tack tack tack för denna.
    allt som jag alltid funderar över i mitt eget och andras liv.

    SvaraRadera
  4. så jävla bra text!

    SvaraRadera
  5. detta är så jävla bra!!!!

    SvaraRadera
  6. har läst denna texten flera gånger och den gör ont i mig på ett sätt jag inte vet hur jag ska beskriva det varje gång. jag blir typ tom och gråtfärdig pga vem fan tror vi att vi är

    SvaraRadera
  7. Agnes ! HUR klockren va inte denna text dååÅ???? wawoWAW !

    SvaraRadera