söndag 28 oktober 2018

Ishavssallad och limonad


En inrökt doft.

Ta på er era fulaste kläder, ta på er det som behöver tvättas.

Farfar får ha haklapp när han äter och tuggar alltid med öppen mun, vi har lärt oss att inte titta på honom. Man tappar aptiten då.

Mackor med ishavssallad och farmor som kallar all läsk för limonad, det är så hon säger på sin breda skånska, limonad inte lemonad. Farmor som stavar och ock, som uttalar broccoli bråCOLLI.

I farmors kök är ljuset alltid dovt, som om lysrören ovanför diskbänken är på väg att gå sönder. Det är alltid höst hos farmor, även på sommaren. Möblerna är tunga, kökssoffan borde vara i en sommarstuga, den passar inte in.

Tallrikarna i glas är framdukade, mönstrade som stora löv. Hos farmor äter jag alltid macka med ishavssallad. Jag älskar ishavssallad, det äter jag bara hos farmor. Och jag dricker limonad. Vi säger inte så mycket till varandra, vi sitter nästan bara tysta. Kanske frågar pappa farmor något men jag lyssnar inte.

Jag har mina fula kläder på mig. Farmor ser mig bara i mina fula kläder. Ta nu på er de kläder ni bryr er minst om, säger alltid mamma innan vi åker till farmor. Det är knappt att den ingrodda rökdoften går ur efter en tvätt.

Först mår man illa när man kommer in till farmor, men när det är dags att äta mackan med ishavssallad har man vant sig så pass vid doften att man inte ens lägger märke till den. På golvet ligger en matta i vävd plast. Jag tycker mattan är äcklig, jag tycker de tunga möblerna är äckliga, jag tycker vinden och dropparna som hamrar på köksfönstret är äckliga. Jag är rädd att jag ska börja tycka ishavssalladen är äcklig den med.

Det är höst, det är regntungt, alltid. Eller så är det kanske mars, farmors födelsedag, vi träffas oftast när någon fyller år.

Möbler som är tunga, det ligger en tyngd i och över hela lägenheten, hemmet, som om taket försöker pressa ut oss, som om taket är en disktrasa fylld med vatten som samlar regn och det droppar ner på våra axlar där vi sitter runt köksbordet.

Farmor som brukade vara lite mullig som nu är så smal och så mycket kortare än jag men som ändå kallar mig för ”sin lilla flicka”.

Farfar som dog och jag som grät och sa till pappa i telefonen att jag vet ju ingenting om honom, var han ensambarn? Vad jobbade han med? Sa han ofta att han älskade dig? Han dog på första maj, arbetarklassens hjälte. Jag har aldrig besökt hans grav. Jag vet inte var den är. Farmor som jag inte heller vet något om. Varför frågar jag henne inte?

Jag och min syster som sitter på farfars träningscykel inne i tv-rummet och låtsas att det är en husbil som vi kör. Hos mormor och morfar fanns ett helt rum med kritor och leksaker, spel och barnböcker. Hos farmor och farfar fanns träningscykeln. Och hundratals porslinsfigurer, men de var inte till för att lekas med.

Farmor som lär mig virka.

Farmor och farfars hund Asta som aldrig ville kela med en. Den var så tråkig.

Gammelmormor Greta som egentligen var gammelfarmor Greta men vägrade kallas det för hon var ju mormor till pappa, hur kunde hon helt plötsligt vara gammelfarmor då. Greta som skällde på mig och Clara för att vi lekte med farmors plastblommor, ett krasande ljud när man tryckte ner dem i den där märkliga fyrkanten som höll blommorna upprätta. Vad var den gjord av? 

Gammelmormor Greta som dog och jag som blev glad för att jag tyckte hon var elak, jag sjöng högt på begravningen och prästen berömde mig efteråt.

Jag och morfar åkte hem till honom och mormor på Linero efteråt och jag iscensatte begravningen igen på deras vardagsrumsbord. Jag och morfar läste ur bibeln. Mamma säger i efterhand att jag bearbetade döden men jag var bara glad att hon var död. Glad att jag fick leka med farmors plastblommor igen.

Tältsängarna jag och min syster sov på. I tv-rummet. Bredvid träningscykeln. Jag var inte gammal sista gången jag sov hos farmor och farfar.

Clara jobbade på sjukhuset natten farfar dog. Pappa sms:ade henne och hon gick ner och kollade på honom. Som ingenting. Bara kollade. Sa att han var blek. Att han var död. Clara är van vid att se döda kroppar.

Utanför köksfönstret en höststorm som aldrig slutar och innanför en farmor som luktar rosa blend. På hennes arga möbler sitter jag och äter mackor med ishavssallad på tallrikar av glas medan fötterna äts upp av mattan i plastvävnad. Mackor med ishavssallad kryddade med aska från farmors rosa blend.

Farfar var alltid glad. Även när han nästan var död. Jag besökte honom med pappa när han låg på universitetssjukhuset. Han såg ut som min pappas bror. Hans ansikte hade alltid haft en fyrkantig form, nu var det kantigt på ett annat sätt. Han höll min hand. Det kändes märkligt, jag minns inte om vi har hållit hand förut. Jag försökte komma på om vi någonsin kramat varandra ordentligt, om han någonsin sagt till mig att han älskade mig. Jag kunde inte komma ihåg och det gjorde mig inte så mycket.

När vi skulle gå började han sjunga på en snapsvisa. Mina tårar var redan i min hals. Jag har alltid haft så nära till känslorna. Det var helt fel, helt fel läge farfar. Men det var ändå precis rätt. Så var kanske farfar. Fel men rätt.

Farmor berättade för mig att hon går till minneslunden där han är begraven varje vecka. En dag hade hon sagt ”Bengt, om du hör mig ge mig ett tecken” och en liten fågel hade flugit ner och satt sig bredvid henne på bänken. Hon berättade att det blivit en vana för dem att sitta bredvid varandra.

Men farmor är kvar. Farmor har ett förslutningsbart askfat i röd plåt som hon tar med sig när hon går ut för att röka. Hon är tyst. Försiktig. Pappa har berättat att hon brukade slå honom när han var liten. Om han var stygg.

Hos farmor har man ishavssallad på mackorna. Limonaden i glaset. Hunden dog för många år sedan. Jag undrar om farmor känner sig ensam. Jag undrar om rökdoften någonsin kommer släppa från väggarna. Kanske blir det hennes eftermäle. Det hon lämnar kvar när det är hennes tur att dö. Kommer de bränna dig med, förpacka dig i en urna? Och sprida dig i lunden där farfar ligger? Kommer jag sitta på bänken där du brukar sitta?

Hos farmor är man ful, man är alltid sitt fulaste. Släng kläderna efteråt, döden har satt sig i dem, döden griper tag i ens tyger och suger sig fast i dem som blodiglar.

Hos farmor äter jag ishavssallad och dricker limonad. Döden kan inte tränga sig in det. Den kan sitta bredvid mig på kökssoffan som är så tung att golvet snart går sönder och den kan ligga på den vävda plastmattan och kittla undersidan av mina fötter. Men döden kan inte tränga sig ner i glaset med limonad. Farmor kallar all läsk för limonad.




söndag 22 juli 2018

jag kan berätta

Jag kan berätta att jag ibland drömmer att jag blir kidnappad om nätterna av en gammal gumma som enbart vill hålla en vaggande i sin famn och gråta för att sedan tryggt bädda ner mig i min säng i gryningen. I en sådan famn sover man taggigt.
Jag kan berätta att jag känner mig otillräcklig på många sätt, att jag enbart arbetar och det enda jag har att berätta handlar om mitt arbete. Är det att växa eller förlora sig själv lite. (ps har så hög musik att jag inte hör vad jag skriver eller kan graspa vad jag tänker)
MEN.
Jag kan berätta att himlen var vacker igår natt. Att detta kanske blir ett vykort till någon som jag en gång kände och som jag tyckte om. Den var rosa, himlen, och min morfar stod på balkongen och höll en skuggande hand över ögonen och jag frågade honom vad han gjorde och han sa att han kollade på siluetten av en fågel som inte rört sig på flera minuter. Sen berättade han om hans danska brevvän som hälsade på honom när han bodde i Malmö. Han berätta att han åkte till Köpenhamn för att hälsa på honom efteråt, att hans mamma hade packat ner massa mjölk och smör och choklad för att danskarna inte hade det så bra. Han berättar att hans danska brevvän tar med sina två systrar och min morfar på bio där de ser Bambi och min morfar kan inte hjälpa att han gråter och skäms och han försöker dölja tårarna med handen lite likt hur han nyss höll den när han tittade på fågelsiluetten.

Jag kan berätta att jag känner mig förvirrad och vilsen och rädd och aningen förlorad. Har ett skoskav i magen som retar mig. Att min kropp känns för stor för min själ, som att jag inte kan fylla ut den ordentligt, inte ta kommando över mig. Ett obehag av otillräcklighet och äcklan. Och ändå är det en så pass ljummen känsla jämfört med det självhat jag känt förut att jag vägrar ta den riktigt på allvar och jag tror det är att göra mig själv en stor otjänst MEN TROTS DET KAN JAG INTE TA MIG SJÄLV I KRAGEN vill bli lyft i nackskinnet och placerad på rätt station eller busshållsplats.

Jag kan berätta mer, men just nu finns det inte mer? Mitt liv är relativt innehållslöst just nu. Men jag kan säga att jag älskar att cykla, nere vid havet där man bara har baddräkten på sig och vinden blåser varmt och skönt och havet är vänligt och omfamnade när man dyker ner i det. Och jag kan säga att jag har börjat ta kvällsdopp och att jag kanske börjat gilla naturen lite mer, men bara en viss sorts natur.

hEJDÅ

torsdag 30 november 2017

komprimerad text

Jag har jobbat måndagtisdagonsdag, med förskoleklassen och jag sa till dem när de klappade min svarta päls, att vet ni? om natten förvandlas jag till en svart björn som springer runt i skogen utanför mitt hus och alla barnen gapade och jag sa shhh det är en hemlighet men de berättade det för alla ändå.
Om kvällarna sitter jag fast på motorvägen till Malmö och mörkret har ätit upp allt så att det enda man kan göra är att blunda. Jag lyssnar på Frank Oceans album channel orange för första gången om och om på repeat. pilot jones, super rich kids, bad religion. Chauffören är irriterad och ropar i högtalarsystemet att han tar gamla lundavägen istället, 1 timme tar det allt som allt från professorgatan till södervärn.
Men det är helt okej för jag gillar känslan av att man är på väg åt ett håll där arbete och ansvar väntar men här på bussen kan jag inte göra någonting. (idag när jag åkte hem lyste solen genom bussfönstret och jag tänkte att jag var med i en film och slöt ögonen och hoppades att någon tittade på mig och blev fascinerad över hur vacker jag var i solljuset).
Jag köpte mannagryn på ica i söndags och nu har jag ätit mannagrynsgröt varje morgon och jag har varit tvungen att gå upp 05.30 med mörkret och tända ljus som håller mig och min gröt och min gråt sällskap. Nä jag är inte ledsen just nu, jag har för mycket att göra för att hinna vara ledsen. Jag ringer till mamma och säger "hej mamma, jag är så sugen på bakad potatis med skagenröra kan vi inte göra det snart" och jag ringer till moa och vi snackar i sisådär 1 timme plusminus och jag snackade med gustav i måndags och han väntade på centralstationen på någon och jag snackade med min syster igår och hon sa du hade ringt och ja sa ja jag fick för mig att mamma hade dött men det hade hon inte och hon sa nä det är klart att hon inte är död och ja sa nä hon hade bara glömt att ta med sig mobilen. Jag pratar med alla.  Och nu ringde mamma precis och jag sa hallå mamma innan jag glömmer det, skulle jag få din gamla brödrost? och hon säger ja. Jag älskar att prata i telefon, jag kan prata med dig i flera timmar, ibland har man bara telefonen på högtalare och säger ingenting på tio minuter och tänker inte ens på det.
När solen går ner vid fyra blir jag ledsen och känner mig bestulen på dagen och jag tänker på när det var vinter i lissabon och man bara sa nä nu orkar jag inte vara ledsen mer ska vi äta på fiskrestaurangen ikväll? Och så gjorde man de och inte behövde man planera om hela sin månadsbudget för det. Men varje morgon går ju solen upp igen och jag äter min mannagrynsgröt och häller ibland lite kardemumma i kaffet för att det smakar mysigt och jag tänder ett blockljus då och då och det är ju ändå ett ganska trevligt liv tänker man.


onsdag 27 september 2017

September

Hej blogster!
Hoppas allt är bra med dig. Jag mår sådär. Skriver hemtenta. En litterär analys. Jag skriver en mening, suddar ut den, storgråter, ringer till mamma och lyckas hulkande få fram att jag är så värdelös så inkompetent och mamma säger nej det är du inte och stryker mig över håret genom telefonen. Sen pratar vi i timmar om vad jag ska skriva och mamma har inte läst kursen men jag lär mig minst lika mycket av att behöva förklara om rysk formalism och främmandegöring och binära motsatspar. Mammor är det bästa som finns, så synd att jag inte vill bli en själv.

Jag jobbar också med barn nu. Är vikarie. Vet ni hur snabbt ett barn kan börja älska en? Ibland räcker det med att man har en lurvig tjocketröja och de kramar om en hårt tills deras förälder hämtar upp dem på fritids. Det är ett ganska behagligt extrajobb. Man mår bra i själen. Inga av barnen bryr sig om vem jag egentligen är eller pratar om mental ohälsa eller om prestationsångest. De vill bara att man ska veva hopprep och rita bilder med tomma ytor de kan färglägga.

Vilken lång månad september var. Kanske den längsta i mitt liv. Men nu är det snart oktober och då kommer Piera och Nicola hit. Det känns så märkligt att jag ska få visa dem hur de ser ut på gatan där jag bor, var jag handlar mina grönsaker, dricker min öl, går på promenader. Jag längtar efter att få höra dem kalla mig för hug-nes. Piera som skrattar så högt när jag imiterar Björk och skriker ECO ECO BRAVA BRAVA och Nicola som lär mig snuskiga italienska låtar av gamla primadonnor.


 


fredag 18 augusti 2017

Malmö stad

Malmö stad jag älskar dig.
Inget jobb, inga sysslor. Jag vankar av och an, vaknar av, vaknar an, vaknar sent, vakar över mig själv.
Huvudvärk, trycksvärta, smälter.

Flyttar in i en etta vid triangeln, mår asbra. Trivs i köket, det är där jag sitter nu, Jag dricker mitt kaffe med mandelmjölk i, det har jag aldrig gjort tidigare. Jag säljer kläder från mitt vardagsrumsgolv; första, andra, trejde, SÅLD till damen i den stora blå hatten. 



Jag tatuerar äntligen in konstverk som jag älskar. Planerar mer och mer saker jag måste och vill göra, med vänner, själv. Bråkar med min mamma, säger förlåt till varandra.




Äter kräftor, klättrar i träd. Vi dricker vin, vi hjular hulahula dansar in i natten och får det trevligaste klagomålet av en granne. 


 Lagar kikärtsgryta med quinoa och hälsar på hos Frida, får jag ta en bild av dig i ditt kök? Jag älskar Fridas kök. Söker jobb, får jobb. Tänker på att jag inte jobbat på 3 månader, inte gjort något speciellt i tre månader


Köper en sax på ICA och klipper av mig håret. Lyssnar på grannen ovanför som har pianolektioner. Mamma kommer över och dricker kaffe och äter ostmacka. Hon ger mig en ryggsäck och kramar mig.

Puss jag mår bra, hoppas ni alla andra mår bra<3

söndag 6 augusti 2017

Guide: att flytta till Portugal

Hej bebitos.
Tänkte äntligen skriva ihop ett inlägg som jag vet att ni ALLA har väntat på! Nä kanske inte, men det är en del av er som haft ganska mycket praktiska frågor angående Portugal mer korrekt Lissabon så tänkte ge er en enkel guide hur man tar sig till väga och hittar lägenhet etc.. So here we go

1.  Vad är det egentligen jag har gjort i Lissabon?
Jag åkte ner till Lissabon helt utan någon plan egentligen. Det var framförallt min kompis Moa som ville ha en paus från sina studier och jag kände mest "fuck it, jag hänger på". Via facebooksidan Svenskar i Lissabon hittade vi ett boende en bit utanför Lissabon i en stadsdel som heter Ajuda. Var i princip ett förortsområde med massa gamlingar, galna hundar och småbarnsfamiljer. Tog ca 20 minuter med buss att ta sig in till stadskärnan. Vi hade hyrt lägenheten i 3 månader för att "känna efter" lite och sedan bestämma oss om vi ville stanna, vilket vi ville. Under denna tiden jobbade jag inget. Hade sparat ihop en hel del pengar som jag kunde spendera och to be honest spenderade vi mestadels av tiden med hemmamys vilket var 30/10 poäng på love life-skalan.



Efteråt flyttade vi in till stan, till en stadsdel som heter Picoas. Det var livets äckligaste lägenhet. Luktade mögel och var fuktskadat. Kylskåpet var så ostädat att möglet i den blivit blått och rött. Vi bodde där från maj till slutet av juli, jobbade fortfarande inte utan hängde mest runt i stan, lärde oss  hitta överallt, fick favoritställen, drack öl och åkte runt i Portugal.




I slutet av juli åkte Moa tillbaka till Sverige och jag flyttade in till Gustav och Luis som precis hade fått rum i den lägenheten de bodde i = FLYT!
I den lägenheten bodde jag i ett år. Jag fortsatte chilla runt, åka på festivaler och mysa fram till slutet av augusti då mina pengar började ta slut och jag insåg att antingen åker jag hem till Sverige och jobbar eller så stannar jag i Lissabon och jobbar. Valde självklart det sistnämnda och sökte jobb på det största callcentrat i Portugal som heter Teleperformance och fick jobbet dagen efter, började jobba samma vecka. Sen jobbade jag där och levde life fram till början av juli då jag sa upp mig och hade två månaders semester och resande innan jag åkte hem till Sverige igen i tisdags. Något sådant :)





2. Jobbar du med telesupport? Hur är det? Åkte du ner ensam och isf, har det varit lätt att skaffa vänner typ via jobbet? 
Som sagt ja, jag jobbade med customer service. Jobbde för ett linsföretag på både norska och svenska marknaden och snackade med optiker som ville beställa linser. Så lärde mig dels massa norska och dels massa om astigmatism och olika linsvätskor :)))) Har insett att jag har haft väldigt mycket tur med mitt jobb och det projekt jag jobbade med. Vet väldigt mång som hamnat på projekt som de avskyr så mycket att de lämnar så det är verkligen en risk. Jag tyckte inte att det var något jättekul jobb för den sakens skull, men det var absolut trivsamt och framförallt tillät det mig att leva ett bra liv. Min lön låg på runt 1100 euro efter skatt och är en ganska standardlön för en svensk.
Med den lönen kunde jag betala min hyra på 300 euro, shoppa, äta ute 1-2 gånger i veckan, inte tänka så mycket på pengar och fortfarande spara ca 100-200 euro i månaden.



Att skaffa vänner utomlands kan alltid vara svårt. För mig var det väldigt jobbigt i början när jag inte hade något sammanhang där man garanterat träffar folk så som skola eller jobb. Vi kände redan Emma som bodde i Lissabon och via henne lärde jag känna Gustav och Luis. Jag kan inte säga att jag ansträngde mig jättemycket för att träffa människor utan det skedde lita av sig själv. De som kom att bli mina allra närmsta vänner var ofta vänner till vänner eller personer man träffade along the way.
Senare när jag började jobba fick jag också superhärliga arbetskamrater som jag hängde med. På call center utomlands är alla sällskapssuktande och vill hänga med en. Så i ett sådant sammanhang är det väldigt enkelt att hitta vänner.






3. Hur gör man med boende och jobb?
Som sagt hittade vi ett boende via facebook innan vi åkte ner. Killen vi hyrde av bodde lämpligt nog i Lund så vi kunde träffas och prata och skriva ett kontrakt vilket kändes väldigt skönt och tryggt. Även om det säkert går hade jag inte rekommenderat att hyra en lägenhet utan att ha chansen att se den först.
De flesta jag känner har åkt ner och bott på hostel eller airbnb och sökt lägenheter när de är på plats. Detta blir såklart en extra kostnad, men tror definitivt att det kan vara värt det, finns en hel del lurendrejare där ute.
På facebook finns det en sida som heter Casas/Quartos para arrendar em Lisboa där de dagligen läggs ut flera rum och lägenheter för uthyrning. Ett rimligt pris för ett rum i Lissabon som inte ligger direkt i centrum bör ligga runt 300-450 euro. Jag bodde i området Anjos vilket är ca 15-20 minuters promenad in till de allra mest centrala delarna så som Baixa/Chiado och betalade alltså 300 euro i månaden.
Man kan även kolla efter lägenheter på hemsidan uniplaces, denna är framförallt framtagen för Erasmusstudenter och kan vara tricky då de inte låter en se lägenheterna innan man betalat deposition. Men vet många som har fått bra lägenheter och rum via denna sajt med.

Något man bör tänka på när man kollar på lägenheter/rum i Lissabon är att det inte är en stor stad. Det är inte värt att bo i de mest turistiga delarna så som Rossio/Baixa/Chiado och betala dömycket cash. Antagligen kommer du knappt hänga där alls. Så fort du kommer ut lite har du ett helt annat lugn och mer local life (hur lame det än låter), du kan fortfarande gå överallt eller ta metro.
Du kan bo i princip överallt i Lissabon och ta dig fram relativt enkelt. Områden jag skulle rekommendera att bo i är: Anjos, Picoas, Saldanha, Estrela, Intendenete, Pena da franca, Graca, Estefania, Parque, Sao Sebastiao mm.





Att hitta jobb:
Kan du inte prata portugisiska kan det vara svårt att få ett "vanligt jobb" i staden. Det finns en del kaféer som tar emot engelsktalande om man vill söka, men då kommer du också jobba för en standard portugisisk lön vilket ligger runt 500-600 euro i månaden. Det vanligaste för utländska är alltså att jobba på call center. Det största, som jag jobbade för, är alltså Teleperfomance. Du kan söka jobb via deras hemsida. Söker du från Sverige kommer du få ett boende av dem (så kallat TP apartment), och de kommer även hjälpa dig med alla papper, certifikat och skattenummer som du behöver för att jobba och skatta i Portugal. Jobbar du där längre än 6 månader (tror jag det är) kommer de även ge dig pengarna för din flygresa till Lissabon. Allt detta gäller alltså bara om du söker och får jobbet utanför Portugal, vilket jag som sagt inte gjorde (mer om det sen). Andra call center är Sitel, hubbr, CGI, alla fungerar ungefär på samma sätt.
En annan jobbmöjlighet är att jobba på hostel. Har haft många vänner som gjort detta och hört mycket gott om det. Men vad jag förstått är det något du inte orkar göra allt för länge. Men har ingen erfarenhet av detta så kan inte heller uttala mig för mycket gällande det.



4. Hur är det att plugga i Lissabon?
Tyvärr vet jag inte jättemycket om detta. Men jag vet att det är en väldigt stor Erasmusstad. Vet att en hel del utbildningar enbart ges på portugisiska även för Erasmusstudenter men tror säkerligen att det finns utbildningar på engelska också. Lissabon som huvudstad har många universitet och du kan studera i princip alla ämnen och program där.

5. Hur pass mycket engelska pratar folk?
Svar: FÖR MYCKET. Vet ni hur många gånger jag försökt prata portugisiska med folk och de svarar mig på engelska, fru-stre-ran-de!!! I princip alla pratar engelska och har väl aldrig stött på något problem med någon som inte förstår mig.




Vilka certifikat och papper behöver jag för att bo och jobba i Portugal?
Portugal är hopplöst när det gäller myndigheter. Du kan gå till fem olika personer på samma myndighet med samma fråga och få fem olika svar vad du ska göra.
Ska du jobba i Portugal är det första du behöver ett NIF-nummer (Número de Identificação Fiscal). NIF-nummer fixar man hos Financas, Portugals skatteverk. Finns ca 15 stycken utspridda över Lissabon. Ett tips är att gå dit en halvtimme innan de öppnar då de redan är kö in eftersom det tar TIMMAR innan du kommer fram. När du tar en nummerlapp ska du trycka på bokstaven D. Det du behöver ha med dig till Financas är ditt pass och ett officiellt papper (typ från bank eller lönespecifikation) där både ditt namn och din svenska adress står (i ärlighetens namn behöver det inte vara så officiellt, jag hittade inget så till slut skrev jag bara ut mitt namn och adress från eniro). Ett tips är att ha med sig någon som pratar portugisiska då ingen på dessa myndigheter pratar engelska. Detta ska räcka för att få NIF-nummer. 

Efter detta behöver du ha ett CRUE-certifikat. Detta är ett Certificate of Recidency in the European Union. Detta måste du skaffa inom tre månader efter att du börjat jobba/betala skatt i Portugal. För att få detta certifikat måste du ha ditt pass samt ett papper (t.ex arbetskontrakt) där det står ditt NIF-nummer, adress och namn. Detta certifikat fixar du på camara municipal (stadshuset), finns både i Campo Grande och Baixa (rekommenderar starkt att gå till Baixa, de som jobbar i Campo Grande är de drygaste människorna jag någonsin stött på)

Vill du sedan få tillbaka din skatteåterbäring som du ska när det blir dags måste du ändra din adress på ditt NIF-nummer till din portugisiska adress. Då måste du gå till din Fregusia (typ din kommunala town hall) och registrera detta. MER PAPPER, MER UNDERSKRIFTER WOHO!! Dit måste du gå med alla dina dokument, NIF, CRUE, kontrakt, pass, whatsoever och två vittnen som kan konfirmera att du bor där du säger att du bor. Med ditt nya papper går du sen tillbaka till Finacas och tar en nummerlapp till D igen och ändrar i ditt NIF. Det är inte kul om det är lätt tycker portugiserna..


Well, det här är all general info jag kommer på just nu. Är det något mer ni funderar över så kommentera bara så svarar jag i kommentarerna :-)

Pussar och kramar från yours truly <3 (ps I'll be back med en what to do i Lisboa-guide!)




torsdag 22 juni 2017

Azores

Tisdag 13/6, åker från trettiosex graders svettiga armhålor, sega hjärnhalvor, dehydration till livets paradis.
Vi hyr en bil och vi kan stanna överallt och bara stå tysta och tappa hakorna så hårt att vi måste till sjukhus. Vi har ett eget trägårdsland där vi plockar espinafres och cebola.

Om nätterna dricker vi mini super bock och har menlösa samtal. Om dagarna badar vi i hot springs och duschar i vattenfall. STOP THE CAR skriker vi var femte meter och måste springa ut och kolla runt omkring oss.



Inget, alltid.
Övergivet hotell i mitten av inget, alltid. Nedanför två sjöar i två olika färger. Någon berättar en historia om en prins och en prinsessa med två olika ögonfärger. Hänger inte med. Vi går ner i källaren och skrämmer skiten ur varandra och sen paddlar vi ut på sjön och under träden som hänger över oss. Ylar och låtsas vi är i amazonas djungel, att det är alligatorer i vattnet. 

"Ta en hike" på med vandringskängor och tröjor som andas. Undrar hur många gånger jag sagt WOW under denna resa.


"Come here and gosa with me"



Den här ön är som tjugo olika öar i en. Och vi hann inte ens åka till östra sidan. Tvingar alla laga vegetariskt åt mig. Tror att de egentligen föredrar det. 




Pendlar mellan att befinna oss i ett avsnitt av LOST, Twin Peaks, Jurassic Park och Fylke. Badar i Iron Lake. Stanna! Vi måste kolla på kossorna. Nä det här är för bra, det är alldeles för perfekt. Packa era väskor vi måste hem igen.