det är maj mot förmodan. man börjar alltid i en årstid. jag spiller havregrynen och zoegas mollbergsblandning på köksgolvet när jag ska fylla på burkarna. böjer mig på knä för att torka upp. frusen där som i bön. åt mig kan man skratta.
nu kan man sova naken med fönstret öppet, jag gör det. det är som en present till min kropp. så sällan jag låter den vara. mina tröjor går alltid nedanför höften. en blekgrå förtröstan.
jag har ett hjärta som alltid vill ut ur mig. det är ingen muskel det är en apparat, outtröttligt. jag dukar under inför dess ihärdighet. vad händer om jag inte hinner med, har tanken aldrig slagit dig?
12 000 steg med gustav i pildammsparken. där, magnolian, den chockar mig och jag vrider mig bort från den. vill inte bli tagen av naturen, den mästrar mig, är bättre än något jag någonsin kan åstadkomma. jag avundas dens förmåga, att tillåta sig tappa för att sedan växa upp. jag kan aldrig låta mig göra något sådant. jag vill vara utan ansvar.
att vara kvinna är ett görande. det är performativt. att vara kvinna är att skapa att skriva att i den innersta kärnan vara motsatsen till ljummen. bredvid hjärtapparaten finns lågan.
att vara kvinna är att unna sig tre små choklad på lidl ett vitt, ett mörkt ett mjölkchoklad. att vara sammansatt, att baka ett bröd, att hälla mörk sirap över havregrynen göra granola. att vara kvinna är att köpa en poster, antingen på moderna eller på malmö konsthall.
att vara agnes-kvinna: försöka spränga gränsen, provocera fram en reaktion, ibland vara elak, att avsky att vara elak. vara för stor, vara för liten, vara för gapig, bli för sedd.
drömmen om att inte ha ett ansikte, inte ha en kropp varvas med drömmen om att bara vara kroppslighet. insikten om min banalitet.
jag läser högt för gustav på bänken i pildammsparken. snart sätter fontänerna i mitten av dammen igång. jag tänker att de vill att jag ska sluta, vill tysta mig. jag fortsätter läsa. allt blir oklart och liksom nedsulat med en skånsk dialekt. det vackra lämnas alltid med en fadd eftersmak. även det korrekta känns feluttalat.
om jag äger min morgon kan jag göra något av hela dagen. de är ändå ganska milda nu.
kvinnan är en installation, ett görande, ett performance. jag kan inte släppa det!!! könet är förbi men kvinna är inte kön längre. den kvinnliga grotesken handlar om att göra ett spektakel av sig själv. mary russo talar om det. hon talar om risken med det.
kvinnan är grotesk
spektakulär
i utklädningslådan på maskerad iförd en mask i rödrosarandigt velourtyg med blanka irrögon som stirrar för länge och för intensivt
munnen det stora hålet GAPET svälj svälj SVÄLJ något värdsligt
en sådan man vänder blicken bort från men sneglingsblicken söker sig ständigt tillbaka.
det handlar om att inte få nog
att vara styrd av begäret.
jag ligger mittemot mamma i soffan. hon är en sådan som klagar men som gör det med hjärta. berättar i detalj, när de träffar henne säger de: jag förstår varför du är som du är. jag vill säga till dem hur fel de har, att jag nog trots allt är mig själv. men vem skulle det nu vara?
en lukrativ tanke, en tonårig ton. vad är nu detta för spe!
jag ska titta på en film, jag ska hänge mig åt något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar